Mitt namn är Veera och jag är 19 år gammal. Jag är född döv men ett cochleaimplantat opererades åt mig som fyraåring. Jag använder ett implantat i innerörat nästan varje dag, till exempel tillsammans med min familj och mina hörande vänner. Jag kan kommunicera bra genom att prata och förstår bra prat då man talar på tu man hand, men gruppdiskussioner är mycket svåra för mig och jag trivs egentligen inte med hörande. Min fritid tillbringar jag normalt tillsammans med teckenspråkiga eftersom jag känner att det är den rätta platsen för mig.
Jag gick grundskolan integrerad i en skola för hörande, men i gymnasiet hade jag hela tiden teckenspråkstolkar. Jag kunde nog förstå lärarens prat. Jag skaffade ett beslut om tolk så att jag helt säkert skulle hållas informerad om saker och för att jag också skulle få veta de andra elevernas svar. Det att jag fick tolkar underlättade mina studier betydligt eftersom jag inte längre måste anstränga mig. Jag tyckte också om valfriheten; om tolken var dålig lyssnade jag hellre på läraren. Om teckenspråkstolken igen var utmärkt följde jag med tolken för att få lite uppiggning under en tråkig lektion. Jag hade oftast partolkning och tolkarna byttes ibland mycket. Fastän det ibland var irriterande med byte av tolkarna tyckte jag det ändå för det mesta var positivt. Det var alltid roligt att höra det senaste från tolkarna och prata om ditt och datt. Om jag hade haft två bestående tolkar skulle samtalsämnena säkert ha tagit slut. Olika tolkar medförde också en trevlig variation till lektionerna: tolkarnas personlighet och stil på teckenspråk var alltid olika och bidrog på sitt sätt till orkandet på lektionerna.
I tonåren funderade jag väldigt mycket på vad min identitet är. Ibland är jag inte ännu heller helt säker på det. Jag definierar mig själv ofta som döv, men samtidigt hör jag ändå bra med hjälp av implantatet i innerörat och jag kan kommunicera med hörande. Utan implantatet i innerörat hör jag ingenting, inte ens om man skriker i mitt öra via en megafon – det har prövats, haha. En av mina CI-vänner sade en gång: ”Jag är döv, men jag hör.” Den meningen beskriver mig, men på grund av det är det säkert mycket krångligt att definiera min identitet.
Jag tycker inte det är konstigt alls att jag ibland inte hör något alls men då jag trycker på en knapp hör jag plötsligt. Jag tycker om möjligheten att välja när jag hör och när jag inte hör. Hemma är jag helst utan apparater, men till exempel då jag kör bil kan jag ibland sätta på musik så jag får något att ”göra”. Numera kan jag ibland låtsas bland främlingar att jag är helt döv så jag ser hur de behandlar mig. Oftast beror det helt på fiilisen om jag vill prata med en hörande person eller om jag hellre skriver eller textar med hjälp av telefonen.
Jag har varit i USA som utbytesstuderande ett år och som frivillig i Sydafrika två och en halv månad. Det har nästan gått tre år sedan USA-resan. Min sista dag i Finland var samtidigt min 17:e födelsedag. Resan till Sydafrika ägde igen rum efter gymnasiet – jag återvände alltså för lite mer än en månad sedan. Jag använder oftast inte implantatet då jag reser eftersom jag anser det vara onödigt. Det är mycket svårt för mig att förstå och prata engelska så jag är hellre ”heldöv” utomlands. Oftast fungerar detta ganska bra för utomlands är man oftast mer frisinnade och i och med det också mindre rädda för att kommunicera med kroppsspråk.
Jag har fått en liten så kallad identitetskris under dessa resor. I USA blev jag ibland oerhört irriterad över att jag inte längre kunde kommunicera med hörande om jag ville. Men å andra sidan studerade jag i USA i en skola för döva och jag hade en döv host-familj så jag hade en mycket stark omgivning med teckenspråk, vilket var härligt. Återkomsten till Finland var en mycket stor chock för redan på returresan med de andra finska utbytesstuderandena var jag helt borta gällande vad de pratade om. Plötsligt var jag också tvungen att använda implantat igen och jag förstod inte längre vad som pratades vid matbordet i mitt egna hem. I Sydafrika var igen de dövas ställning mycket sämre jämfört med Finland, vilket ledde till att jag lärde mig uppsatta finska självklarheter: gratis tolktjänst, kostnadsfria hörapparater, bättre behandling, handikappades rättigheter osv. I Sydafrika behandlade några kolleger mig som dum på grund av att jag var döv, och därför var jag i en mindervärdig ställning jämfört med dem. Deras inställning ändrades ändå ganska mycket efter att jag efter en månad pratade lite engelska. Då sade de: ”Oj, du kan ju prata!”, och efter det behandlade de mig vänligare.
Jag anser att det är en rikedom att vara tvåspråkig samt ett CI-barn. Tack vare teckenspråket har jag fått väldigt mycket erfarenheter samt olika slags vänner. Å andra sidan har implantatet i innerörat också bjudit mig två olika ”världar”. Fastän jag antagligen aldrig helt kan identifiera mig med de hörandes värld, är jag glad över att jag vet hurdan den är. Om jag var döv skulle jag säkert ibland fundera på hur det känns att höra ljud, eller hur hörande till exempel beter sig på fester. Jag hör ändå inte till de hörandes värld för jag trivs inte där, och jag förstår inte heller allt som sägs. Trots att det tog en ganska lång tid för mig att förstå och acceptera det, är jag glad över den jag är.
