Eelis föddes i graviditetsvecka 29+0 som en prematur på 1100 gram. Han tillbringade sin första månad i intensivvård. Redan då visade hörselundersökningarna att Eelis inte hör. I det skedet ville vi ändå inte låta göra några noggrannare hörselundersökningar eftersom det fanns mycket allvarligare problem, som att han inte andades utan hjälp och lunginsufficiens. Dessutom hade vi redan teckenspråket i familjen, och barnets modersmål skulle oberoende av hörseln komma att vara teckenspråk. Första gången hörseln undersöktes ”på riktigt” var Eelis ungefär ett år, och därefter fick han hörapparat och började i talterapi. Till en början användes hörapparaten bara slumpmässigt och för det mesta hittades apparaten i sandlådan eller leksakslådan.
Som 3-åring fick Eelis en lillebror, Ilmo, som också han genast konstaterades vara döv. Också för Ilmos del tog vi det lugnt med hörselundersökningarna. Ilmo fick också hörapparat till sitt förfogande när han var drygt ett år. Inneröreimplantat har vi inte velat ha, eftersom våra barn har teckenspråket hemifrån. Efteråt har vi ibland frågat barnen om de själva skulle vilja ha implantat, men de har alltid svarat nekande.
Hörapparater
Båda pojkarna har främst använt sina hörapparater på daghemmet och i skolan, hemma är användningen mer slumpmässig. När Ilmo var 4 byttes hans hörapparat ut till en av annat märke och därmed upphörde användningen helt och hållet. Därefter klagade Ilmo många gånger på att hörapparaterna gjorde ont i öronen och kändes dåliga. Klagomålen och justeringarna fortsatte till förra våren, då pojken verkligen grät och vi sökte hjälp. Genom lärarens och föräldrarnas gemensamma beslut upphörde användningen av hörapparater, trots att nyttan skulle ha varit stor. För hörselcentralens skull hade vi apparaterna kvar i bordslådan. Pojkens humör var i alla fall viktigare och resultatet är att vi nu har en lycklig pojke med skolmotivation.
Eelis använder varje dag hörapparat i skolan, vanligen bara en men vid behov har han hörapparat i båda öronen. Dessutom är klassrummet utrustat med FM-system. För Eelis är det angenämt att använda hörapparat och han upplever sig ha nytta av apparaterna och av att höra. Trots att Eelis är den av våra pojkar som har sämre hörsel väljer han själv var och när han använder hörapparat. Visst händer det fortfarande att apparaterna ibland är försvunna, men minst en hittas alltid innan han ska ge sig av till skolan.
Daghem och skola
Båda pojkarna avverkade daghemskarriären i en integrerad specialgrupp för hörselskadade där man använde tal och tecken. Förskolan har de emellertid båda gått i Albertin koulu, och därmed också fått sin primärundervisning i Albertin koulu (nuv. Pitäjänmäen peruskoulu).
På tredje klassen överfördes Eelis till närskolan, där en undervisningsgrupp på 20 elever inrättades samtidigt som klassrummets akustik och avlyssningssystem förbättrades, med hemmakonster och med apparatur. En dokumentkamera konstaterades till exempel vara till god hjälp, den fick fram en bild av det bokuppslag som behandlades i klassen. Skolan gick bra och det tackar vi den utomordentliga lärare för som tog saken till sig och gjorde mer än det nödvändiga. Dessutom hade klassen som assistent en person som var fem före färdig teckenspråkstolk och som vid behov hjälpte Eelis med språket. Därtill beställdes en officiell teckenspråkstolk in vid behov, inför situationer där tolkning ansågs vara i Eelis intresse.
Ilmo har hela tiden gått i en skola för hörselskadade, vanligen i en klass för barn som hör dåligt där teckenspråk hela tiden har använts parallellt med tal.
När familjen flyttade började Ilmo på 3 klass och Eelis på 6 klass i Haukkarannan koulu (nuv. Onerva Mäen koulu). I samband med flytten fick båda två påverka skolvalet och de beslöt sig båda för Haukkarannan koulu, uttryckligen på grund av den språkliga miljön.
Terapier
Båda har från ett års ålder till nu fått talterapi 1–2 gånger per vecka. I allmänhet ordnas terapin hemma eller i skolan. Dessutom har Eelis gått i fysioterapi och i första skedet i ridterapi.
För närvarande är pojkarna raska skolelever, båda två följer allmän läroplan. Deras gemensamma hobby är aikido. Teckenspråket är fortfarande deras hemspråk. Eelis är en av barnombudsmannens unga rådgivare. Ilmo tycker om amerikansk fotboll.
