Hörselskadans grad har stor inverkan på talet: ju svårare hörselnedsättning, desto mer påverkas talet. Ett barn med lätt nedsatt hörsel kanske bara gör några enstaka artikulationsfel (t.ex. /s/-ljudet). Typiska drag i det lomhörda barnets tal är i synnerhet förändringar i konsonanterna. Om barnets hörselskada är svår eller grav kan talet vara knapphändigt och svårt att förstå. Med hjälp av rehabilitering är det emellertid möjligt att uppnå god talutveckling.
När barnet först börjar uttrycka sig muntligt ska man inte fästa uppmärksamhet vid hur tydligt talet är. I början är det viktigt attordförrådet utvecklas, att barnet kan uttrycka sig, be om saker och fråga. I detta skede ska man inte rätta barnets tal och tjata om att orden ska uttalas ordentligt. Det är tvärtom viktigt att acceptera också barnets felaktiga uttryck och att uppmuntra hen att tala.
I talterapin tränar man sig i muntlig framställning. Talets olika ljud (bokstäverna uttalade = ljud) uttalas var för sig, i stavelser eller ord och i satser. Vanligen får barnet med hörselns hjälp feedbackom talljuden. Via återkoppling kan man själv lära sig att korrigera sitt eget uttal. Om hörselåterkopplingen inte räcker till används syn- och känselbaserad feedback. Man känner efter hur tungan rör sig i munnen, härmar talterapeuten eller en docka, eller kollar sin egen framställning i spegeln. Med små barn görs övningarna med hjälp av lek och spel. Vanligen går det så småningom att lära sig ljuden. Barnet klarar först av att framställa ljudet ensamt eller i vissa ord, men så småningom sprider sig ljudet och blir allmänt i alla ord. Tidsmässigt förläggs rehabiliteringen av artikulationen oftast till förskoleåldern. Talmotoriken kan man i lekens form träna också med ett litet barn, men det är vanligen först i 5–6-årsåldern som barnet klarar av medvetna artikulationsövningar.
Talterapeut Satu Rimmanen, TYKS
