Barnets språkliga utveckling påverkas av många faktorer: bl.a. interaktionen mellan föräldrar och barn, språkliga incitament i omgivningen, barnets egna utvecklingsförutsättningar och språkbegåvning. Om barnet har en hörselskada inverkar denna också ofta på språkutvecklingen; ju kraftigare nedsatt hörsel, desto mer inverkar det. Ett hörselskadat barn behöver ofta mycket mer språklig stimulans än sina jämnåriga för att utvecklas i samma takt som de. Vid kommunikation med ett barn som hör dåligt är det också bra att tänka på att ljudmiljön bör vara så fri från oväsen som möjligt.
Föräldrarna har nyckelrollen när det gäller att stödja det lilla barnets språkutveckling. Mellan förälder och barn finns vanligen ett starkt band av tillgivenhet, som språkutvecklingen kan sägas bottna i. Det lilla barnet identifierar sig med föräldrarna, som därför har naturliga möjligheter att öppna barnets språkliga värld.
Stödhjulsmodellen för språkutveckling (Apupyörä) har utvecklats speciellt med tanke på familjer med hörselskadade barn som står i början av sin språkliga utveckling. Modellen grundar sig på teoretisk kunskap och på författarnas långa erfarenhet av att arbeta med familjer med hörselskadade barn. Tipsen kan vara till hjälp också för familjer med barn som av andra orsaker är sena i sin språkutveckling. Arbetsboken fokuserar på hur inlärningen av talat språk kan stödjas när barnet med hjälp av hörapparater eller CI har tillräcklig hörsel för att höra tal. Samma principer för att stödja språkutvecklingen kan utnyttjas för teckenspråkiga barn.
Stödhjulsmodellen består av tio sätt att stödja barnets språkutveckling i vardagen utan särskilda ”undervisningspass”. Ofta använder sig föräldrar många av dessa språkberikande metoder omedvetet. Idén med arbetsboken är att föräldrar eller andra personer som sköter barnet medvetet ska kunna stödja barnets språkutveckling.
I slutet av varje kapitel finns en uppgift som fördjupar det aktuella temat. Läsaren kan med hjälp av dem försäkra sig om det lästa har integrerats i vardagen. Idealet vore att barnets föräldrar skulle utnyttja arbetsboken tillsammans med den instans som rehabiliterar barnet.
Stödhjulets 10 principer
1. HEJDA BARNET TILL INTERAKTION
Den vuxna får barnet att stanna upp, titta, lyssna och koncentrera sig. Gå nära barnet, ta ögonkontakt och eliminera oväsen i omgivningen.
2. VÄCK HÖRANDET TILL LIV
Ett gravt hörselskadat barn vet ingenting om ljud innan hen har fått hörapparat eller CI. Hen kan inte skilja tal från en ringande väckarklocka. Det kräver medveten träning i att använda hörseln. Att väcka hörandet till liv innebär att den vuxna fäster barnets uppmärksamhet vid ljuden i omgivningen. Säg ”Oj, vilket starkt ljud det hördes!” och visa barnet varifrån ljudet kom. Den vuxna kan själv åstadkomma ljud med hjälp av föremål eller härma djur och demonstrera för barnet att det är roligt att höra.
3. GEMENSAMT INTRESSE
Den vuxna fäster uppmärksamheten vid något föremål som intresserar barnet och berättar om det. Det lilla barnet ger uttryck för sitt intresse genom att fästa blicken på eller genom att peka på föremålet eller räcka fram det.
4. VISA ATT DU VÄNTAR
Till en början måste den vuxna tålmodigt vänta på barnets försök att tala och svara. Mimik och kroppsspråk förmedlar tydligt för barnet att hen förväntas svara. Att vänta på barnets tal är en del av interaktionen eftersom växelverkan är grunden för kommunikation. Också små och bristfälliga försök av barnet att kommunicera ska besvaras.
5. NAMNGE
Den vuxnas uppgift är att benämna det som barnet pekar på. Det är så som barnets ordförråd växer. Den vuxna ställer vad-frågor och besvarar till en början dem själv. Senare kan den vuxna vänta på att barnet själv svarar.
6. UPPREPA
I början av barnets språkliga utveckling är det bra om den vuxna upprepar ord. Högt uttalade ord lagras i barnets hörselminne. Om barnet uttalar orden felaktigt är det bra att upprepa dem med rätt uttal. Barnet ska inte tvingas säga ordet på nytt, det vill säga det är ingen mening i att tjata om att svåra ord ska uttalas rätt.
7. UTVIDGA
Berätta mer om saken i fråga än bara namnet. ”Det är en boll. Den är röd och man kan kasta den långt bort.” ”Det här är en kanin. Kaniner äter morötter, hoppar och är rädda djur.” Det är bra att också benämna känslor och förklara t ex ”Pojken gråter, han är kanske ledsen eller han har stött sig.” Barnet förstår inte alla ord som den vuxna använder men utan att utvidga tanken utvecklas inte heller ordförrådet. Genom utvidgning utvecklas talförståelsen snabbt.
8. STÄLL OLIKA FRÅGOR
Vad? Var? När? Vad händer om …? Vill du …? Hurdan …? Vem …? Vilken färg? Hur många? Frågeord är ofta svåra att förstå och därför är det viktigt att den vuxna själv både frågar och svarar högt. Så småningom förstår barnet vad frågeorden betyder. En fråga ska alltid besvaras högt.
9. BESKRIV VAD BARNET GÖR
När den vuxna iakttar barnets lek kan man att sätta ord på vad barnet gör i stunden. ”Aha, dockan får dricka mjölk ur flaskan”.
10. BESKRIV VAD DEN VUXNA GÖR
När barnet är inom hörhåll kan den vuxna högt berätta vad hen själv gör i stunden. När ni har varit i affären och varorna packas upp kan du samtidigt berätta ”Jag köpte bröd och korv, yoghurt åt dig, kaffe åt mamma och pappa. Mjölken ställer vi i kylskåpet” Barnet apar gärna efter de vuxna, städar, reparerar, talar i telefon, sköter spädbarn. Att tala om vardagliga sysslor: ”Nu tar pappa loss vinterdäcket” förkovrar barnets ordförråd.
Här kan du ladda ner arbetsboken (på finska) för stödhjulsmodellen:
Källa: Psykolog Pirkko Posti, Talterapeut Sari Vikman, TAYS 2007.
