Medfödda eller strax efter födseln uppkomna hörselskador hittas tidigt med hjälp av dagens undersökningsmetoder. De internationella rekommendationerna syftar till att identifiera hörselnedsättning och påbörja rehabilitering före sex månaders ålder. Många faktorer inverkar på hur detta kan lyckas, men framför allt är det de utvecklade undersökningsmetoderna som har möjliggjort undersökningen av hörseln på nyfödda barn.
Screeningen av nyfödda spädbarns hörsel har sedan början av millenniet blivit vanliga vid förlossningssjukhusen i Finland. De metoder som är lämpade för screening bygger på mätning av otoakustiska emissioner (OAE) och/eller hjärnstamsaudiometri (ABR). Genom screening vill man särskilt förbättra den tidiga diagnostiken av medelsvår och svår hörselnedsättning.
Om föräldrarna misstänker att barnet har nedsatt hörsel, eller om misstanke om hörselskada väcks i screeningen, ska barnets hörsel så snabbt som möjligt undersökas av en specialist. Universitetssjukhusens hörselcentraler och hörselstationerna vid vissa centralsjukhus har enheter för hörselundersökning av barn. De kan undersöka också alldeles små spädbarn.
Undersökning i ljudfält betyder att hörselundersökaren följer med hur barnet reagerar på ljudincitament. Den ljudvolym för vilken barnet ljudligt reagerar betecknas som reaktionströskeln. Reaktionströskeln är alltid högre än hörseltröskeln. Ju mindre barnet är, desto större är skillnaden mellan reaktions- och hörseltröskel. Vid några månaders ålder utvecklas hos barnet en lokaliseringsimpuls. Den yttrar sig först som en obetydlig vändning av ögonen mot ljudet, och vid 8 månaders ålder vänder 80 % av barnen blicken i ljudkällans riktning. Undersökning av lokaliseringsimpulsen är en central metod upp till 2–3 års ålder.
Om undersökningen av lokaliseringsimpulsen inte ger resultat, eller om barnet inte reagerar i enlighet med vad utvecklingsåldern förutsätter, fortsätter hörselundersökningarna ofta med hjärnstamsaudiometri (ABR). Eftersom lugnande medel eller narkos inte inverkar på resultatet kan undersökningen göras också på alldeles små barn. Om man på hjärnstamsnivå får fram en reaktion på ljudincitament tyder det på att barnet hör. Undersökningen ger också information om hörselnivån. Den tidigare nämnda emissionsundersökningen (OAE) kan göras i vilken ålder som helst. Under de senaste åren har nya metoder tagits i bruk för hörselundersökning av små barn. De håller på att etablera sig och kompletterar de ovan nämnda undersökningsmetoderna.
I lekaudiometri tar man hjälp av klossar, en dator eller bilder. Ofta lyckas man relativt tillförlitligt mäta hörseltrösklarna redan vid tre års ålder. Eftersom ett barn snabbt tröttnar undersöker man i allmänhet först de för hörande av tal viktigaste frekvenserna på 1000, 2000 och 500 Hz.
Att barnet reagerar på tal betyder inte med nödvändighet att hen hör tillräckligt för att förstå tal. Tal kan ändå användas som incitament i undersökningar. Vid cirka 1–2 års ålder kan det hända att barnet redan upprepar bekanta ord som ingår i hens ordförråd. Det ger närmast information om hörseln på det bättre örat och om barnets förmåga att urskilja tal. Om barnet misstänks ha fel i mellanörat försöker man undersöka också benledningshörseln. Täckljud kan inte utnyttjas vid undersökning av ett litet barn varför undersökningen ger information om hörseltröskeln för det öra som hör bättre.
Källa:
Foniater Mirja Luotonen: Kuulo ja Kuuloviat. Avaintietokansio. KLVL ry, 2009
