Första gången jag bekantade mig med CI-implantat var för ett år sedan, när jag tillsammans med talterapeut Ritva Torppa fick dra igång en musikgrupp inom ramen för Lindforsstiftelsens och RAY:s projekt MUKULA-PUHE. Förra sommaren erbjöds jag tillfälle att undervisa också större barn med CI-implantat, när LapCi ry redan för andra gången ordnade ett musikläger i Resonaari.
MUKULA-PUHE-musikgrupperna riktar sig till små barn som just har fått sina CI-implantat men också barn som använder traditionella hörapparater har fått komma med. Verksamheten går ut på multiform terapi, där man genom musikalisk interaktion försöker främja hörselutvecklingen och stödja talinlärningen. Musikens olika element, som tonhöjd, tid och volym, underlättar varseblivandet av talets prosodi, och de olika instrumentens olika klangfärg stimulerar hjärnans hörselområden och lockar till att lyssna och via hörselsinnet delta i interaktionen. Rytmen och den melodiska strukturen i de sånger som utnyttjas i grupperna, med lagom mycket upprepning och förutsägbarhet, stödjer ordförrådets utveckling och hjälper barnet att gestalta händelsernas kontinuum i tid. Den vägen utvecklas också det hörselbaserade arbetsminnet.
Talets utveckling kan alltså på många sätt stödjas med hjälp av musik. Men musiken i sig är ett alldeles lika viktigt mål. Att njuta av musik och musikalisk interaktion är en viktig del av livet, och har stor betydelse i synnerhet för den tidiga interaktionen mellan barn och förälder. Barn med CI-implantat och andra hörselskadade barn njuter av musik alldeles lika entusiastiskt som andra barn. Ur denna synvinkel sett fungerar dessa ”talmusiklekskolor” också som musikfostran för småbarn och erbjuder barnen musikaliska upplevelser och färdigheter samt stimulerar till ett fortsatt musikintresse. I gruppen försöker man också dels främja barnens kreativitet och förmåga att uttrycka sig själva, dels uppmuntra föräldrarna att musicera och sjunga med sina barn, spädbarn och små barn njuter nämligen av att närstående människor sjunger, också om de skulle sjunga falskt!
För mig själv har det varit intressant att bekanta mig med hur processandet av hörd information utvecklas och att lära mig förstå hur CI-implantatet påverkar hörandet och talutvecklingen. Som gruppledare har jag lärt mig att tala tydligare och långsammare, att tala med mer hörbar stämma och med färre ord. Jag har lärt mig vänta på barnens egna svar och initiativ. Det har varit fantastiskt intressant att på nära håll följa med hur hörseln och talet utvecklas liksom också hur de musikaliska färdigheterna utvecklas när barnen allt mer börjar sjunga och spela i grupp, och var och en kan göra sin egen förtjusande röst hörd.
På LapCI ry:s musikläger, där jag undervisade tillsammans med Lauri Uusitalo, bekantade vi oss i stället med rockbandsinstrument i sällskap av större barn och unga, vi lärde oss spela på dem och övade oss att musicera, alla 8 barn tillsammans. Som stöd för ensemblemusiken sysslade vi också med olika rytmövningar, där vi genom kroppsrytm och djembetrummor övade oss i musikalisk interaktion och i att lyssna på andra. Att spela lärde man sig genom bildnoter, en notskriftsmetod där noterna tecknas konkret med hjälp av form och färg. Bildnotsmetoden gör det möjligt att spela efter noter utan tidigare kunskap eller färdighet. En del av deltagarna var bekanta med traditionell notskrift, men med hjälp av bildnoterna kunde alla börja spela på samma startlinje och vi kunde genast börja spela tillsammans.
I lägret deltog både barn med CI-implantat och deras syskon, och till en början visste jag inte vem som hade implantat och vem som inte hade det. På Resonaari vill vi också annars möta eleverna som individer och klassificerar dem inte enligt olika inlärningssvårigheter eller handikapp. När vi blir bekanta klarnar det snart hur var och en bäst lär sig. På LapCI ry:s läger lärde vi oss och utvecklade så småningom olika metoder som stöd för undervisningen. Några saker fäste jag i LapCI-gruppen mer uppmärksamhet vid än i andra grupper: Spelar det någon roll för eleven från vilket håll läraren ger sina instruktioner? Behöver eleven se lärarens ansikte när denna talar? Är det viktigt att i vissa situationer visuellt visa rytmen eller sångens ord? Vilka instrument ska användas för att hålla rytmen? Jag märkte att det var särskilt viktigt att spela grundrytmen med både låg och hög ljudfrekvens; det gjorde att alla hade lättare att hålla takten.
Som i alla musikgrupper för barn och unga var det på LapCI-lägret viktigt att ofta påminna om att allt onödigt oväsen och knäppande på egna instrument ska undvikas när läraren instruerar hela gruppen eller en annan elev. Man ska ändå komma ihåg att oväsendet berodde på entusiasmen och glädjen över att lära sig spela musik – barnen ville pröva på olika instrument och öva på sina egna musikuppgifter så mycket som möjligt. När ensemblen på hösten uppträdde vid invigningsceremonin för Kuuloavain.fi-portalen märkte man att lägrets lärdomar hade fastnat: lägerdeltagarna satsade hårt på att öva in styckena och vi kunde vara stolta över den fina ensemblen Musisoivat Kekäleet.
Musiken tillhör alla. Det finns lika många sätt att lära sig, spela och lyssna som det finns olika sorters människor. Alla som vill har trots allt en möjlighet att lära sig. Ibland är det lätt, ibland är det jobbigt, utan mod och passion går det inte. Men alla får spela!
Sanni Verkasalo
Den från Resonaari kända soliga Sanni Verkasalo är musikterapeut och psykolog. Hon har undervisat CI-barn i alla åldrar. Ursprungligen publicerades artikeln i LapCI ry:s informationsblad i januari 2013.
Publicerad i LapCI ry nyhetsbrev 1/2013
